Länge, länge stod vi i kö för en liten kille. Ganska bra plats i kön hade vi också. Det skulle bli två olika kullar, uppfödaren mycket seriös och chanserna för att få en pojke verkade stora. I ena kullen var vartenda ägg obefruktat. Men det gjorde inte så mycket för i andra kullen fanns nio (!) ägg. Så gick tiden, tre obefruktade. Mer tid… två ville inte kläckas. Fyra kläcktes och de var så fina! Men så plötsligt dog den första. Så tragiskt! Och sen gick det inte många dagar innan ytterligare en liten parvel lämnade jordelivet. Två små överlevde. Två fina, underbart vackra och friska flickor. De kommer få fantastiska liv, det känner jag mig övertygad om, men tyvärr inte här. Hos oss hade vår hona Tina nu varit ensam sen den 5:e december och det var varken hon eller vi nöjda med. Men att stå i ytterligare en kö kändes avlägset hur roligt det än skulle varit. Så vi kollade på Blocket efter uppfödare i närheten som verkade seriösa. Lättare sagt än gjort… Fick tag i en jeppe på Östermalm i Sthlm som gav mig det mest otrevliga svar jag nånsin fått när jag frågade lite om undulatungarna. Det visade sig sen att han vingklippte ungarna (SE UPP FÖR "ROLLE" ELLER "PETER OCH MALIN" PÅ ÖSTERMALM!!!). Lite bränd och osäker började jag följa fågelmarknaden på FB där någon kommenterat en uppfödare i E-tuna som hade en så mysig voljäl åt sina fåglar. Efter en del dividerande fram och tillbaks kontaktade vi dem. Kvinnan kunde svenska men visste inget om fåglar och mannen visste massor om fåglar men kunde ingen svenska. Vi fick veta, tror vi, att två av fåglarna var halvengelska och lite äldre och två var vanliga och de var 6-7 veckor. Igår åkte vi dit. Det fanns ingen voljär. De fyra små kottarna satt i en liten bur (typ hamsterbur) på golvet. Inga pinnar, inget att sitta på. En matskål och inget annat. Hade inte Tina försökt döda min förra hona så skulle vi tagit allihop! Men nu hoppas vi att någon annan köper de där små illa kvickt. Redan i bilen hörde vi attvår lille kille hade snuva och lite tufsig var han men vid gott mod. Här hemma fick han sitta i reseburen en stund medan vi städade och vi avgjorde att det nog var bättre att de fick sitta tillsammans så han fick ordentligt med plats och pinnar även om det innebär att Tina också blir snuvig. Sen har allt gått jättebra. Tina är lugnet själv och tar, på honors vis, ingen notis om nykomlingen alls. Men vi vet ju att hon är salig. Nykomlingen själv njuter i fulla drag. Han har noggrant utforskat hela buren, ätit som en häst och lagt beslag på högsta pinnen. Han flirtar lite med den ointresserade kvinnan (som på något vänster hamnar allt närmre honom) och sjunger med entonig bebisröst. Vi är en ganska lycklig familj just nu. Även om det inte blir som man tänkt sig så verkar det kunna bli väldigt bra.