Om framtiden
Den 5 december åkte vi in med vår skatt till veterinären för sista gången. Det var fruktansvärt och ändå väldigt vackert och fint. Veterinären försökte ta henne och hon blev så rädd och jag med. "Om man bara håller fram handen så kommer hon själv!" tjoade jag. Och det gjorde hon ju. Finaste Daphne. Hon somnade i min hand och det måste ha varit skönt när smärtan försvann för hon hann göra sitt "mysskägg" innan det var slut.
Vi kommer att älska henne så länge vi lever.
Många tårar senare är det nu dags för oss att fatta nästa svåra beslut. Vågar vi skaffa en kompis till Tina? Vår "lilla" tjej (4 år nu och inte så liten längre) rök ju ihop med Daphne när vi inte var hemma och det var nära att hon strök med. Nu levde Daphne i 1,5 år till efter det men det var nära och kan man lita på att hon inte gör om det mot en ny kompis?
Efter mycket dividerande tror vi att vi vågar. Tina är en tuff tjej men hon är inte elak. När jag valde henne i djuraffären så var det för att hon satt och putsade och gosade med sina vänner och verkade så kärvänlig. Men att bli inkastad i en annan honas revir var inget för henne.
Vi tycker också att hon har mognat. Efter det hemska så delade vi ju på dem och de hade efter det alltid en plexiglasskiva mellan sig (för gallret nafsade de genom) och den gillade de. De var tillsammans när vi var hemma men när vi hörde att de tröttnade och började tjafsa så satte vi tillbaks skivan och då satte de sig alltid så nära de kunde komma varandra och satt och kuttrade genom glaset istället. Jättenöjda.
Och vi har pratat och pratat om hur vi ska göra. Ganska tidigt bestämde vi att det inte var ett alternativ att lämna ifrån oss Tina. Hon är vår lilla tjej. Hon har gjort en jätteful grej men det ändrar inte att hon tillhör vår familj. Men bara på de här veckorna har hon börjat visa på ett stressat beteende. Flyger efter oss vart vi går (även om hon inte är handtam), skriker och flyger liksom lite hysteriskt och gör allt hon inte får. Bara för att vi ska jaga henne och vara med bara henne.
Hittar vi en liten pojke som får flytta in hos henne nu när hon dessutom varit ensam ett tag och längtar efter sällskap så tror vi att det är bästa tänkbara start. Och skulle det finnas minsta lilla tendens - MINSTA LILLA - att hon skulle skada honom så vill vi kunna lämna tillbaka honom.
Så idag kontaktade jag en uppfödare som verkar väldigt seriös och klok (Maggan Meijer) och frågade om vi fick ställa oss i kö. Jag sa som det var (så klart) att Tina betett sig hemskt mot sin kompis och att även om hon inte vill sälja till oss så uppskattar jag om hon kan råda mig i vad vi ska göra med vår lilla galenpanna.
Vad skulle ni ha gjort? Är jag dum som hoppas på att hon kan bete sig annorlunda?
Jag skulle ha skaffat en till undulat. Man kan göra mycket för att minska aggressivitet hos undulater genom att förändra miljön.
Ju större bur, desto mindre aggressivitet. Ju fler bra sittplatser, gungor med mera desto mindre aggressivitet. Varsin gunga bör de ha men buren bör vara så stor att det blir gott om flygutrymme. Flera matskålar samt fat på golvet med mat. Mycket att gnaga på, några leksaker men ändå flygutrymme i buren.
Samt friflygning varje dag.
Lycka till med er nya familjemedlem, Mäggie är kunnig och kan säkert ge bra råd :)
Hälsningar från Mimmi och flocken
medarbetare på Undulater & Burfåglar
www.skoldpaddormedmera.se
Tillägg till mitt ovanstående inlägg:
Jag kan tänka mig att om man ger för häckningstriggande mat så kan det innebära att aggressivitet och frustration ökar. Och absolut ingen holk i buren (om man inte ska häcka sina fåglar)
Hälsningar från Mimmi och flocken
medarbetare på Undulater & Burfåglar
www.skoldpaddormedmera.se
Jag har bara två undulater. Har tyvärr inte möjlighet att ha fler nu. Men jag vet att det inte är optimalt och jag ser ibland beteenden som inte verkar helt naturliga. Tinas aggression mot Daphne är nog mitt tydligaste exempel. När man bara har två och lyckas få till ett sånt radarpar som Daphne och Basil som var pojke och flicka, jämngamla och kompletterade varandra perfekt så är det nemas problemas. Att däremot råka skaffa en dominant och kaxig liten hona till en hona på 7 år som såg sig själv som högsta hönset var rena katastrofen. Hade det funnits andra undulater där så tror jag inte de hade blivit så fixerade. Motionen tror jag inte var den utlösande faktorn för buren är stor och de är bara i den när vi inte är hemma. Och båda två var väldigt aktiva när de var ute och flög mycket. Förutom när de var så där arga. Då gick det nästan inte att få ut dem för de ville bara in och gnabbas. Och när de var inne så klättrade de upp i taket och högg efter varandra. Uppochner. Men maten kanske kan ha bidragit. Jag har inte tänkt på det. De fick frön från Prestige (men då tillsatte jag inte extra kanariefrö - det har jag lärt mig nu), grönsaker (de får annat också men favoriterna är sallad, gräs, tomat, äpple, apelsin och JORDGUBBAR) och pinnar (de gillar bara äpple och lönn). Ibland en hirskolv. Lite vitaminer från Nekton. Daphne åt gärna groddade frön men Tina vägrar. De hade varsin skål (men den skål kompisen åt ur var alltid bättre så det var ändå bråk så fort nån åt). De hade bara ett badkar och det var Daphne som använde det, Tina duschar hellre. Efter slagsmålet magrade Daphne av och eftersom de inte kom åt varandras mat så gav jag henne fetare mat, hade kraftfoder i fröna, gjorde små röror med jordgubbar, hallon och granatäpple, hackade solrosfrön, groddade frön och vitaminer. Hon fick också hirskolv oftare än Tina. Ändå var Daphne smal som en sticka och Tina rund som en boll. Efter slagsmålet fick de som sagt olika mat men innan fick de samma. Nu är Tina smal och vältränad igen. MYCKET lättare när man inte ska göda en och hålla efter en annan. Om nu uppfödaren kan tänka sig att sälja till mig, hur ska jag tänka med maten då? Kan de äta samma eller ska de ha olika? Nu får Tina en fröblandning som är Prestige med lite extra kanariefrön som jag köper i lösvikt, pinnar (mest äpple för vi har det på gården), vitaminpulver på fodret och grönsaker. Hon är svår med grönsaker och tycker mest om sallad och annat som man kan blöta ner för då kan hon "bada" och äta samtidigt. Hon gillar gurka och tomat om man lägger det i bollen så hon kan leka när hon äter. Paprika, morot och örter är BIG no-no (förutom persilja) och hon gillar inga bär förutom jordgubbar och inga andra frukter än äpple och apelsin. Jag varvar saker hon inte gillar med saker hon gillar ändå. Peter ger henne hirskolv i handen i små mängder för att öva henne att bli handtam. Och så har hon en mineralsten i buren. Det är nog allt. Ska jag ändra?
Din/dina undulat/er verkar ha haft/ha det mycket bra.
Det låter bra tycker jag, det enda jag inte känner till är vitamintillskottet ni ger. Men Mäggie eller någon annan uppfödare här kan nog ge bra kostråd gällande ungens mat. Kalk är alltid bra, man kan ha ett sepiaskal i buren och/eller ge ett kalktillskott. Anna-Carin på undulatshopen.se säljer bra kosttillskott från birdcare.
Hälsningar från Mimmi och flocken
medarbetare på Undulater & Burfåglar
www.skoldpaddormedmera.se
Tack, vad glad jag blir! Får man ha sepiaskal??? Jag trodde det kunde orsaka värpnöd? Men det förvånar mig inte om jag fått fel info. Jag fick lära mig att man skulle koka allt vatten innan man ger det till undulaterna (jättefarligt), inte släppa ut dem för att de kan skada sig och att man skulle ha dem ensamma om deras kompis dog för att de inte kan acceptera en ny och ungefär hur mycket andra dumheter som helst. Haha, imorgon köper jag sepia! Och nu har jag fått svar från Meijer Budgies - vi står i kö! Wihoooo!
Vad kul - då tyckte hon det var OK med en unge till din undulat :)
I samband med att ungen kommer skulle du kunna göra lekträd för att göra miljön mer rolig och omväxlande.
Här finns tips:
http://undulater.ifokus.se/articles/4f0c7af088f472620506fb66-lek-stimulans?articles-1
Samt här: http://www.skoldpaddormedmera.se/undulaterlektrad.html
Ang. sepiaskal och värpnöd så har iaf mina aldrig drabbats av det, jag har heller inte hört talas om något fall, jag har inte häckat mina. Jag kollar med en mycket erfaren uppfödare ang. sepiaskal och värpnöd. Återkommer förhoppningsvis med ett svar om han har tid och möjlighet att svara.
Hälsningar från Mimmi och flocken
medarbetare på Undulater & Burfåglar
www.skoldpaddormedmera.se
Citat en uppfödare med mycket lång erfarenhet:
Jag hinner inte titta på tråden, men kan direkt säga att sepiaskal inte har
något som helst med värpnöd att göra. Det är en rad helt andra faktorer, som
påverkar värpnöd. Hälsar Jan
Hälsningar från Mimmi och flocken
medarbetare på Undulater & Burfåglar
www.skoldpaddormedmera.se
Starta ny diskussion