Ursäkta alla märkliga ord, min iPad byter ut och lägger in egna förslag.

Daphne. Vaxhuden ser konstig ut där den läkt ihop och hon har ätit jordgubbe.

Daphne och Tina. Jag ger dem inte hirs varje dag, det är nu de fårså mycket. :(

Det är så otroligt svårt att säga hejdå även om man vet att den dagen kommer. Det finns inget bra sätt att säga hejdå på, oavsett hur man gör så gör det hemskt ont.

Stor kram till dig och lilla Daphne

Tack så mycket. Ibland undrar man varför man gör så här mot sig själv, varför man skaffar djur alls. Men man kan ju inte leva utan dem heller. Och varenda sekund med dem är ju värdefulla. Till och med de här hemska. Jag vill också tillägga att jag idag vet att man inte ska köpa djur från djuraffärer. Men när jag köpte Daphne och Basil för tio år sen var jag 21-22 år gammal och jag visste inte att man kunde köpa från små uppfödare. När jag köpte Tina visste jag att det var dumt men jag var helt desperat. Och jag tror att man kan hitta bra djuraffärer också. Den i Farsta kommer för alltid att vara ett gott exempel för mig. Den finns säkert inte ens kvar längre men då var den bra. Och en frisk och underbar undulat fick jag ju då också. Precis som jag fick en liten ledsen, misstänksam och klen pojk när jag köpte Basil i den snuskiga butiken i Falkenberg. Man ska se sig omkring tror jag och helst av allt köpa från en privatperson som man kan lita på och som låter en komma dit och kolla. Min flicka bara sover nu. Jag tror inte att hon lider än i alla fall och jag hoppas att jag är modig och förståndig nog att inse om hon gör det.

Precis, den glädje dom ger är värd allt.

Vi köpte våra från en uppfödare men vi har en skrattduva som kommer från en djuraffär, inte för att vi hade planerat att köpa en utan för att hon var så fruktansvärt illa behandlad av dom andra fåglarna i affären att vi inte kunde lämna henne där.

Lilla Daphne :( stor varm kram

Stor kram till dig och Daphne <3 Håller med om att man ställer sig frågan varför man utsätter sig för detta när de blir sjuka eller döende. Har tyvärr inga kloka råd att ge nu. Man bör ju inte utsätta fågeln för lidande iaf, men det kan vara svårt med gränsdragningar.

Kram till dig och Daphne

Tack hörni! Hon kämpar på. Inga kramper eller rosslingar. Trött,hängig och tyst. Men äter gör hon. Jordgubbar och hirskolv. Jag brukar inte ge efter för hennes önskemål men nu springer jag till vår dyra konsumbutik stup i ett för att köpa färska jordgubbar i november. Det är hopplöst enkelt att ge efter för hoppet, speciellt med en goja som denna. Slutar hon äta så åker vi in, men en liten stund till ska jag unna mig lite hopp.

Ibland kan det vara väldigt svårt att ta farväl.
Men jag ser det alltid såhär: "När något bra försvinner, ger det plats för något ännu bättre!"
Jag säger inte att du kommer hitta en undulat som du henne - men jag själv har en kanin hemma, hon är 8 år.
Hon har varit med mig sedan jag var 8 och hon tröstade mig jättemycket när livet var skit när jag var yngre.
Och nu när jag står här som 16 åring så ser jag hur hennes kropp inte är som det brukade vara.
Hon blir äldre, hennes kropp bryts sakta ned. Men samtidigt så utstrålar hon ett sådant lugn. Hon är inte rädd för att hon blir äldre. När man ser in i hennes stora ögon så ser man livsgläjde - men ändå så kan man känna på sig att hon vet att hon nog inte får så många år till.
Men jag är inte rädd för att släppa taget. Jag är så sjukt tacksam för alla dessa år jag fått med henne. Så tacksam för alla dessa kaninungar hon har fått till liv - alla minnen. Hon har träffat MYCKET folk genom åren och hjälpt folk att må bättre - så som hon gjorde med mig när jag var yngre.
Hon har träffat funktionshindrade, sjuka, barn och till och med folk med fobi för gnagare. Hon har fått många att komma över olika rädslor bara för att hon är så lugn och trevlig. Folk använder sina kaniner till hoppning och utställning men jag använder Susie för att få folk att förstå hur olika kaniner är. Även för att hjälpa. Och jag tänker låta henne somna in här hemma i min famn, antingen med eller utan veterinär. Men det är det som är saken. Jag är otroligt tacksam över att ha haft henne i mitt liv - och vi båda är redo att någon gång släppa taget.
Jag blev sövd när jag var 10 under en operation. Dagen innan hade jag varit så rädd, så himla rädd. Susie hjälpte mig att överkomma den rädslan. Och jag minns att jag inte märkte när jag själv somnade. Utan jag bara vaknade upp. Det blev inte svart. Man kände ingenting. Det var ingenting. Och det är så jag vill att Susie ska få somna in. Att inte känna eller märka något.
Det var väldigt skönt och avslappnande innan man somnade. Man liksom kände ett inre lugn. Så jag tycker inte att du borde vara rädd eller orolig för att avliva henne. Det är bäst att avliva henne när hon mår bra - är frisk.
Då får hon ett värdigt slut på sin historia och hon påbörjar ett nytt eget äventyr. Det är bättre att avliva henne när hon mår bra än när hon mår dåligt.
Fortsätt du att mata henne med jordgubbar och hirskolv som hon verkar tycka så mycket om. Gosa med henne och älska henne lika mycket som du gjort sedan innan :) Jag själv är HELT övertygad om att jag kommer att hitta en kanin som kan hjälpa mig lika mycket som Susie gjorde. Jag tror att det kommer att sluta bra.
Och jag är övertygad om att din historia med din undulat också kommer sluta bra. Jag tror att om du är redo att köpa en ny undulat - börja leta redan nu efter undulatungar. Undulatungar är mycket lättare att tämja och som människor är de väldigt personliga.

Så var inte rädd för att släppa taget snälla du. Ibland kan det vara väldigt svårt, men det är oftast det det enda rätta.
Och stressa inte fram en ny vän åt din undulat - utan välj med kärlek.
Och jag önskar dig lycka till med din älskling - och förlora inte hoppet om den undulat du redan har. Vissa undulater passar inte ihop med andra människor.

Kram och lyckoönskningar till er! <3
Hoppas du väljer det som du känner är rätt för din vän.

Jag förstår att det är superjobbigt och visst funderar man på varför man har djur när det gör så ont när de lämnar en.

Jag tror nog att du märker när det är dags, det känns rätt att låta ens vän somna in då.

Jag hade en liten pojke på 4,5 år som fick somna in i maj i år. Han hade plockat sig under en tid och vi visste inte vad det var för fel, funderade på om det inte vore bäst att låta honom somna in. Men han hade sådan livslust. Trots att han inte mådde helt bra så var han alltid glad och han utstrålade en sådan livsgjädje att jag inte kunde förmå mig att låta honom somna in.

Men nu i maj blev han hastigt dålig, han kunde inte flyga utan att bli alldeles vinglig och andfådd. Han åt fortfarande för han älskade att äta, och han var nästan som vanligt när han inte flög. Men en fågel är född till att flyga och det var som om hans kropp inte orkade mer. Jag åkte till vetrinären med en liten förhoppning om att det skulle gå att göra honom frisk men innerst inne visste jag att det var dags. Det var dags att låta honom somna in och när veterinären föreslog antibiotika eller att låta honom somna in lät jag honom sluta sina dagar. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, självklart saknar jag honom massor och kommer aldrig glömma denna underbara undulat men jag ångrar inte att jag lät honom flyga vidare.

Två månader senare skaffade jag en lite unge, han var så fin och jag hade väntat så länge på honom. Några dagar efter att vi hämtat honom flög han bort när burbotten lossnade när vi skulle bära ut buren på altanen. De andra fåglarna flög uppåt i buren och klarade sig men han flög neråt och kom ut ur den lilla springa som blev. Han var bara sex veckor och visste inte mycket om livet, han kom aldrig tillbaka. Jag har klandrat mig själv så för detta fast jag vet att det var en olycka och ingens fel, det har gjort så ont att jag undrat flera gånger varför jag har undulater.

I september fick min ena hona värpnöd och vi var till veternären och tog bort ägget men slemhinnorna drog inte tillbaka sig och hon dog under natten, något blev fel inuti henne. Hon blev bara två och ett halvt år. Jag trodde hon skulle klara sig för hon har alltid varit en liten kämpe men det räckte inte hela vägen. Hon var en väldigt speciell undulat som jag saknar något otroligt. Trots att jag bara hade henne i ett år tog hon mitt hjärta med storm.

Jag saknar dem något otroligt och jag har ett stort hål i mitt hjärta av sorg. Det sägs att tiden läker alla sår, det gör den inte. Det blir lättare att leva med dem men de finns alltid där. Alla tre var mycket speciella och jag är ändå glad att jag fick träffa dem, lära känna dem och älska dem, att de fick finnas till och vara lyckliga för jag vet att de var lyckliga under sina liv, det syntes på dem och det skänker en liten tröst. Man önskar såklart att de alltid ska finnas här. De gör de ju ändå på ett sätt, i ens hjärta och tankar.

Du kommer som jag skrev innan att märka när det är dags, så länge hon inte lider alltför mycket så försök att att ta ett ordentligt avsked av henne, skäm bort henne ordentligt den sista tiden så kommer du märka när det är dags att låta henne gå. Var tacksam för de fina år ni fått tillsammans, dina minnen och din kärlek till henne kan ingen ta ifrån dig. Man vill inte se sin älskade lida och därför kommer det vara ett lätt beslut när det är dags tror jag, även om det gör ont i hela själen.

Kram <3

jag förstår dig mycket väl :( har också mist den bästa vännen i mitt liv Kramisen samt 13 undulater på 8 månader och fått fatta beslut än hit och än dit :( det du skall tänka på är att gå på magkänslan, bara du vet när det är dags för henne att somna in ingen annan, lyssna på dig och läs av signalerna hon ger dig.

när du säger att hon får små anfall och har då svårt att röra höger fot kan bero på en äggstockstumör. om äggstockstumörerna växer ut mot ryggen, kan de trycka på nerverna som går ut från ryggraden till benen. Det orsakar då förlamning i varierande grad av ett eller båda benen och gör då att balansen inte kan hållas. andra symptom är svullen buk, svårt att flyga, tung andning och svårt att passera avföring.

att hon äter mycket jordgubbar kan ha att göra med att jordgubbar har anti-cancer och antiinflammatoriska egenskaper. djur är mycket bra på att känna vad mat gör för ens hälsa och kanske får hon lindring av jordgubbar :/

fina dun du har <3