… och med honom kommer kärleken!

Nu räknar jag honom som permanent medlem i vår familj så äntligen är det dags för lite bilder!

Håkan upphittades av en familj som har sin dotter i skolan där jag jobbar. Han kom med sparvarna till ett fågelbord som de lämnat kvar sen i vintras. Familjens pappa pratade och visslade lite på Håkan och, VIPS, så kom han och satte sig i handen.
Håkan bodde sedan i familjens gästrum i en vecka där han roade sig med att äta enbart hirskolvar och bajsa ner alla väggar. Sen fick Håkan en bur. En väldigt liten bur från 70-talet. Familjens dotter bestämde att han skulle heta Manferato. Jag älskade inte det namnet, erkännes. Han heter Håkan nu, för det var vi sugna på redan när vi skaffade Tor, och Nyman för att han är både ny och man.

Min kollega tipsade familjen, som var måttligt imponerade av Manferatos bajsande (även om de tyckte att han var en riktig charmknutte), om att de kunde ringa mig för hon vet hur mycket jag älskar mina små odågor.

Jag är inte riktigt den som fattar impulsiva beslut och hoppas på det bästa. Om det inte är i yttersta nöd. Men det var något i hela beskrivningen som fick mig att tänka att han hörde hemma hos oss.

Vår hona, Tina, har ju ett förflutet som kriminell då hon dömdes på sannolika skäl skyldig till mordförsök och grov misshandel av vår förra hona, Daphne. (Skaffa aldrig två honor, gott folk.)
Efter att Daphne dog i vintras (10,5 år gammal och pigg trots sina skador efter misshandeln) flyttade Tor in. Även om Tina inte var direkt snäll mot Tor så var hon inte direkt elak heller.
När vi stod där i valet och kvalet om vi skulle våga skaffa en ny kompis åt vår agressiva Tina var det någon här som föreslog att vi skulle skaffa flera stycken och ha en flock för att dämpa henne. Den tanken lät klok och vettig tyckte jag men jag avfärdade den ändå för vi kan inte ha så många undulater.

Men när familjen med Håkan dök upp så var det som om allt bara ropade "Jajamensan, han ska bo hos oss!".

Det var en tyst och lugn liten pojke jag hämtade… Under bilresan hem. Sen dess slutar han bara att prata när man säger godnatt och hänger över duken.

Håkan, som är lite bisexuell, älskar Tor. Håkan har försökt att älska Tina också men hon är hård och kylig mot honom. Håkan och Tor flyger som galningar och Tina hakar på lite då och då (motion är inte det roligaste Tina vet). Håkan försöker mata Tor och berättar för Tor hur fin och underbar han är. När Tor tröttnar berättar Håkan istället för olika rep, pinnar, saltstenar eller rentav väggen hur fina och underbara de är.
Han sitter gärna i handen… om man mutar honom. Och han är ALLTID glad.

Vår lilla flock är betydligt mer harmonisk nu. De sitter nära varandra och ingen bits eller beter sig illa. Inte ens Tina!

Eldprovet kom  förra veckan när vi åkte till vår sommarstuga på semester och de för första gången sen den blodiga massakern fick vara i samma bur - ensamma! Vår undulatvakt sa att allt gick bra men det trodde jag inte på. Det var med en stor klump i bröstet som jag låste upp ytterdörren här igår… och möttes av tre glada stämmor!

Harmonin är total. Tina och Tor är nu kära, de matar och putsar varandra ideligen. Och Tor har en fin "bromance" med Håkan. Alla sitter nära varandra och pratar och sjunger. Det är så längesen jag kunde känna mig lugn och lita på att mina fåglar trivs, jag hade nästan glömt hur det var.

Tack gode Gud att du landade här, Håkan Nyman!

FYI, familjen har satt in annons om Håkan i lokaltidningen, satt upp lappar i hela sitt kvarter och haft kontinuerlig kontakt med polisen - ingen har hört av sig. Då mer än en månad förflutit är han således i familjens ägo och därefter, äntligen, vår. Och så kommer det att förbli. Amen. :D