Möjligt Att Flytta Undulat Över 400 km?
Nu när mitt sista gymnasium år närmar sig sitt slut, så är där en chans att jag kommer flytta från mitt hem och bort ifrån min familj för att studera. Ingen kort sträcka, utan antagligen upp enda till Gotland (bor i Skåne just nu). Problemet är att jag har en kär undulat hemma hos familjen, en ensam undulathanne, som familjen absolut inte vill ha kvar.
Dem har försökt desperat att hitta någon som vill ha honom, utan lycka, och dem är tydliga med att om han stannar hos dem, kommer han antagligen att få ett rum i en framtida sadelkammare som ska byggas. Detta eftersom dem helst inte vill ha honom i huset då han är relativt högljudd och stökar ner något otroligt. Det är inte det att dem inte skulle ta hand om honom, min mor är väldigt mån om sina djurs välmående.
Dock så fanns där en tanke om att jag kunde ta honom med mig (detta om jag får tag på ett boende som tillåter bur-djur då). Jag har inget emot det då jag är väldigt förtjust i hans unika personlighet, och det hade varit trevligt med sällskap då jag blir ensam där uppe. (+ att han tekniskt sätt är min)
Problemet är att jag inte vet hur och om man borde flytta en undulat från Skåne till Gotland, och om det går: Hur ska jag göra? Vill inte stressa honom alldeles för mycket, han är ändå någonstans runt 5-6 år men väldigt pigg. Är otroligt tacksam för svar.
Inga problem med flytten i sig. All flytt är stressande i sig, förstås. Själv har jag som längst flyttat fåglar 95 mil.
Vad är det som gör att fågeln inte har någon artfrände?
Tycker du fick ett fint svar från Irrevirr🙂Här är en artikel som kanske skulle vara av intresse om just transport och vad man skall tänka på när fåglar reser🙂En kompis skulle han säkert uppskatta🤗
http://undulater.ifokus.se/articles/521384528e0e743ab6001c2f-transport-av-faglar-hur-gar-det-till
tamfåglar är inte bara fåglar i bur, dom är så mycket mer^^ Är sajtvärd på http://undulater.ifokus.se https://fageltorget.fria.ifokus.se/ samt http://burfaglar.ifokus.se .
Tack så hjärtligt för dem snabba svaren! Har läst igenom artikeln och den gav mycket! (Får iväg och köpa en transportbur 😉)
Anledningen att han tyvärr inte har någon kompis är en rätt lång och sorglig historia, så den är fri att läsa.
Vår hanne var inte den första undulaten utan vi hade en hona (som såldes till oss som en hanne). En väldigt kär fågel, som hade problem med vingarna och inte kunde flyga.
Hannen köptes som en kompis (och framtida parningsfågel) till henne, och dem kom otroligt bra överens. Inte långt därefter kom där ett gäng ägg till i holken, som där tyvärr inte blev något av. När sju andra ägg dök upp, var vi såklart hoppfulla för att det skulle gå bättre. Dock så blev vi extremt sorgsna när vi fann honan avliden på golvet av buren, och hannen sittandes bredvid och kollande ner på henne. Fortfarande med sju ägg i holken.
Efter det började vi direkt leta efter en till hona, då vi såg att han verkade lida rätt rejält av vara ensam helt plötsligt. Dock så dem vi köpte båda undulaterna av, hade inga fler undulater till salu, och vi vände oss till en mer privat uppfödare som sades ha en ung grön hona till salu. Så vi köpte henne, och det var bra dem första få veckorna. Innan hon började bete sig minst sagt underligt.
Ovanligt aggressiv inte bara mot oss, men mot honom också. Varken sällskaplig eller parningsintresserad, och han började hålla mer och mer avstånd från henne. Hon levde bara i ca 2 år, innan vi fann henne avliden i buren också. Det som förundrade min mor var att hannen inte alls verkade drabbad av hennes död på samma sätt, då han inte satt bredvid henne som han gjort med den förra.
Efter den andres död, var det precis som om han helt och hållet förändrades. Han verkade inte deprimerad, åt normalt och lekte glatt i buren. Min mor började känna att om hon skulle fortsätta skaffa nya undulater varje gång en av dem avled, så skulle det "aldrig ta slut". Hon kände att hon inte hade tillräckligt tid för att engagera sig i konstant nya fåglar, då hon jobbar mycket och har andra djur att ta hand om. (Plus att hon ärligt talat inte är jätteförtjust i fåglar, den första skaffades för min skull när jag var yngre.) Jag själv hade och har mycket jobb med skolan, och hade lika mycket tid som henne. (Skillnaden var att jag kunde lägga mer tid på honom.)
Så vi beslutade oss för att se om det bara var tillfälligt, och om han skulle börja sakna en vän senare. I så fall fick vi såklart köpa en kompis till honom, men det kom aldrig. Än idag har han inte visat det minsta tecknet på stress eller oro av att sakna en artfrände. Han leker, äter, putsar sig och sjunger gärna med när musik spelas (även om det inte är det vackraste 😉). Ärligt talat, så beter han sig lika glatt som när den första honan levde med honom.
Dock, så kanske han inte är så glad som han verkar? Jag vet inte ärligt talat, då jag inte är en sann expert, men från vad jag ser; så verkar han lycklig. Jag kan ju såklart ha helt fel, och kanske bara inte ser det, i så fall får ni gärna rätta mig.